1- 4 års ålder [redigera]
Mellan 1 och 4 års ålder är en viktig tillväxtperiod för unghästen då form, utseende och beteende kan förändras mycket drastiskt. Hästens bakre del kan till exempel bli mycket högre än manken och huvudet, något som jämnar ut sig senare. Hästens ben kan fortfarande växa tills de är ca 2-3 år gamla. Fullblodshästar som ofta föds tidigt på året mognar fortare och brukar oftast ridas in och tränas redan vid 1 års ålder för att tävlas inom galoppsporten redan vid 2 års ålder. De flesta hästar bör dock inte ridas in förrän vid 2-3 års ålder för att hinna mogna något, både fysiskt och psykiskt. Djupare träning bör inte ske förrän hästen är minst 4 år gammal.
4-15 års ålder [redigera]
Under den här tiden pågår de flesta hästars mognadstid. Mognaden kan ske olika mellan olika individer och framförallt olika raser. Fullblod mognar oftast innan 4 års ålder medan de flesta hästar oftast inte mognat klart förrän -8 års ålder. Lipizzanerhästar är exempel på en ras som mognar relativt långsamt. Vid 5 års ålder brukar dock hästens proportioner ha rätat ut sig och många hästar har sina mest produktiva arbetsår mellan 5 och 12 års ålder.
15 år och uppåt [redigera]
Från ungefär 15 års ålder börjar de flesta hästar att bli något stela i takt med att de blir äldre. Hästar som hålls i god kondition, får bra skötsel och bra foder kan däremot vara mycket pigga långt upp i åldrarna och till och med tävlas aktivt. De första tecknen på att hästen börjar bli gammal är att de blir något svankiga, något som kan framträda snabbare och tydligare hos hästar som rids eller packas hårt och tungt. Detta sker dock även naturligt när hästen rids mindre då musklerna långsamt försvinner. Buken kan även börja hänga och hålorna ovanför ögonen blir djupare. Tänderna blir slitna och gulare. Eftersom matsmältningssystemet blir mindre effektivt kan det även vara svårt att hålla hästen i gott hull. Hästen blir vanligtvis mellan 20-25 år gammal men det finns dokumentationer om hästar som blivit upp mot 40 år gamla. Världens äldsta häst var Old Billy som blev 62 år gammal.
Sömn [redigera]
Hästar kan sova både liggande och stående, men oftast står de, då det tillhör deras natur att vara på sin vakt ifall ett rovdjur skulle anfalla, och till skillnad från bland annat människan så sover de sällan en hel natt, utan i många korta perioder, ofta på runt 15 minuter per intervall om inget stör dem. Hästens sömn kan variera så kraftigt att de kan sova i enbart ett par minuter eller ända upp till flera timmar under ett dygn. Hästar måste ligga ner för att nå den djupa sömnen men de behöver enbart djup sömn sammanlagt 1-2 timmar under ett lopp av 3-4 dagar.
Att hästen står upp när den sover är ett arv från tiden som vildhästar då de snabbt var tvungna att ta till flykt vid hot. En apparatur i hästens hjärna låser benen på hästen och denna kan sova i en mycket lätt sömn. Hästar som aldrig tillåts att lägga sig ner kan även mot sin vilja falla i djup sömn ståendes på grund av sömnbrist. Detta är något som liknar narkolepsi hos människan och är inte bra för hästar.
Hästen är ett flockdjur och inom flocken sover oftast hästarna liggandes men minst en av hästarna är vaken och står för att hålla vakt. Se även sömn hos djur.
Systematik [redigera]
Tamhästen beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné i den tionde utgåvan av hans verk Systema naturae, under detvetenskapliga namnet Equus cabalus.[1] Linné kategoriserade tamhästen som en egen art, och denna taxonomiska beskrivning föregicks av den taxonomiska beskrivningen av vildhästen (Eguus ferus). Idag beskrivs tamhästen istället som en underart till vildhästen, men hästarnas släktskap och systematik är fortfarande mycket omdiskuterad och revideringar kommer med stor sannolikhet ske i framtiden.[2]
2003 reviderade International Commission on Zoological Nomenclature (ICZN) de vetenskapliga namnen för ett antal arter där de domesticeradeformerna beskrivits före deras vilda förfäder, däribland vildhästen och tamhästen, och utifrån detta beslut gavs tamhästen det vetenskapliga namnetEquus ferus cabalus.[2][3]
Anfäder [redigera]
Idag stödjer de flesta experter teorin att de moderna hästarna härstammar från tre primitiva hästtyper av vilka en har överlevt in i våra dagar:
- Asiatisk vildhäst eller Przewalski (Equus ferus przewalskii)[3] från Mongoliets stäpper är den enda idag levande av de fyra ursprungliga vildhästraserna. Den var nära utrotning i det vilda men har överlevt genom avelsprogram i djurparker och nyligen utplanterats igen. Przewalskihästen är stamfadern till många östasiatiska ponnyraser som till exempel den mongoliska ponnyn och de flesta japanska ponnyraserna. Men Przewalskihästar har även förts till Europa och bör ha använts i utvecklingen av en del av dagens kallblodshästar.[källa behövs] Den norska Fjordhästen har en mycket stark koppling till Przewalskin och liknar denna mycket i utseende med den blacka färgen, upprättstående man och primitiva tecken.[källa behövs]
- Tarpan (Equus ferus gmelini)[3] levde i hela östra Europa och västra Eurasien med huvudsaklig utbredning i det som idag är Polen. Tarpanerna levde vilt ända in på 1800-talet då den utrotades helt, även i fångenskap. Under 1900-talet gjordes försök med att "avla tillbaka" och rekonstruera rasen med hjälp av ättlingar som Konik och Hucul, varför det även idag finns hästar som kallas tarpaner som lever halvvilda i Polen. Denna häst är även den alltid black. Tarpanen är dock den häst som beräknas ha störst inflytande av alla de förhistoriska i hästarna och har någon gång legat i grunden för nästan alla dagens hästraser, bland annat då man tror att Tarpanen i viss mån har använts för att utveckla det arabiska fullblodet som använts till att förädla och utveckla hästar i 4 000 år.[källa behövs]
- Skogshäst (Equus ferus germanicus)[3] anses ha utvecklats från den diluvianska hästen (Equus ferus silvaticus). Skogshästen var en stor och tung häst som levde skogar och sumpmarker i norra Europa. Troligen härstammar alla dagens kallblodshästar från skogshästen bland annat Nordsvensken och framförallt Ardennern som i sin tur har använts för att utveckla många modernare kallblodsraser.[källa behövs] Skogshästen är numera utdöd.
Något förenklat har dagens tyngre hästraser utvecklats från skogshästen med vissa inslag av den grova asiatiska vildhästen, medan de moderna lätta hästarna sägs leda sitt ursprung tilltarpanen och den asiatiska vildhästen samt till korsningar mellan dessa och deras avkommor. Ytterligare två hästtyper fanns tidigare, tundrahästen och den tatariska ponnyn, men deras inflytande på moderna hästar anses vara mycket litet.[källa behövs]
Ur dessa förhistorika hästar utvecklades även olika hässtyper. En teori om fyra grundtyper lades fram i Edinburgh under mitten av 1950-talet. De fyra typerna var Ponnytyp 1, en liten ponny från norra Europa, liknande dagens Exmoorponny, Ponnytyp 2 som var något kraftigare, lik dagens Fjordhäst, Hästtyp 3 som var en ökenhäst i centrala Asien med den modera motsvarigheten i Achaltekeern, samt Hästtyp 4, en liten och smal ökenhäst som anses vara prototypen till arabhästen men med modern motsvarighet i den kaspiska miniatyrhästen.[källa behövs]
Modernt inflytande [redigera]
Under de senaste 500 åren har modernare hästraser framavlats, oftast med i stort sett samma blodslinjer. De mest inflytelserika moderna raserna är den berömda spanska hästen, det arabiska fullblodet och berberhästen, samt det engelska fullblodet.
- Arabiskt fullblod och berberhäst är de två raser som har absolut mest inflytande på dagens hästar. Ända sedan araben utvecklades för 4000 år sedan har den varit med i utvecklingen till nästan alla hästraser, både som förädlare och grundstam. Under morernas invasion av Iberiska halvön under 700-talet f. Kr fördes många araber och Berberhästar till Europa där de användes inom aveln och då bland annat för att avla fram den berömda spanska hästen och det engelska fullblodet.[källa behövs]
- Spansk häst, även kallad iberisk häst, var näst efter araben och berberhästen, den mest inflytelserika rasen inom avel och kan hittas i blodslinjerna bland nästan alla dagens moderna västliga häst. De spanska hästarna bar även på ett tydligt arv från araberna och Berberhästarna. Under 1500-talet och 1600-talet fördes dessa hästar över till Amerika där de grundade alla dagens Nord- och Sydamerikanska hästraser bland annat genom att de förvildades och skapade hjordar av mustanger och andra hästar som indianerna så småningom tog tillvara på och avlade fram nya hästraser på. Den spanska hästen ligger även i grunden till många europeiska hästraser som till exempel Lipizzanerhästen. Spanska ridskolan som ligger iWien i Österrike använder sig enbart av Lippizzanerhästarna och har bland annat fått sitt namn av inflytandet på rasen från den spanska hästen.[källa behövs]
- engelskt fullblod utvecklades med en bas av orientaliska hästar, bland annat arabiska fullblod. Sedan utvecklingen har det engelska fullblodet betraktats som världens snabbaste hästar och har ingått i aveln av nästan alla varmblodshästar i Europa. Även travhästar har influerats av det engelska fullblodet samt Boerhästen från Sydafrika, den australiska boskapshästen och poloponnyer från Argentina. Många av dagens mer atletiska ridponnyer har en bas av engelskt fullblod.[källa behövs]
Förvildade hästar [redigera]
På flera håll i världen finns det förvildade hästar, vilka är tamhästar som flytt eller blivit släppta från mänsklig fångenskap, eller hästar som härstammar från dessa. Några exempel på förvildade hästar är Mustangerna i Nordamerika som härstammar från de berömda spanska hästarna, brumbyhästarna i Australien som härstammar från hästar som fördes över av europeiska nybyggare och Gotlandsrussen på Gotland som härstammar från hästar som användes av goterna redan under järnåldern.
Hästavel [redigera]
Hästavel används för att ta fram bättre individer som har de bästa möjliga egenskaperna för ett visst ändamål samt även för att föra gener och arv vidare för att rädda arten.
Vetenskapsmännen har inte varit eniga om huruvida de nuvarande hästraserna har utvecklats från en eller flera anfäder. Nyligen publicerade undersökningar av ett antal hästars Y-kromosom, utförda av professor Hans Ellegren och medarbetare, som publicerats i Nature Genetics, har överraskande visat att alla nu levande hästar, både stora och små raser, förmodligen härstammar från en och samma hingst. Däremot har tidigare undersökningar visat att det finns åtminstone ett hundratal olika utvecklingslinjer på stosidan. En slutsats man borde kunna dra av detta är att människan tidigt insåg betydelsen av att avla på lämpliga hingstar eftersom dessa kan lämna betydligt fler avkommor efter sig än vad ston kan. Dagens avel bygger ju i stor utsträckning på detta faktum.
I Sverige har det tidigare funnits en lag om hingstbesiktningstvång för att godkänna hingstar för kommersiellt avelsbruk. På grund av EU-anpassning har besiktning, premiering och registrering av hingstar nu övertagits av de respektive hästrasernas avelsföreningar. Avsikten har dock alltid varit att utestänga olämpliga hingstar ur aveln.
Det finns däremot inget som hindrar att stoägare låter betäcka sina ston även om dessa är undermåliga utseendemässigt och ur nedärvningssynpunkt. Genom att använda olämpliga ston i aveln blir risken att få även undermåliga avkommor större. Att betäcka ett sto av erkänt god stam för avel är minst lika viktigt som att använda en bra hingst för att få en bra avkomma. Vissa hingstägare ställer därför kvalitetskrav på de ston som tillförs deras avelshingstar.
Selektiv avel [redigera]
Dagens moderna hästar har egenskaper som lämpar sig för olika ändamål. Genom långvarigt selektivt avelsarbete har det uppstått en mängd olika hästraser och individerna inom respektive ras delar gemensamma distinkta, för rasen specifika nedärvda särdrag. Hästar som tillhör samma ras registreras i rasens stambok. För att en häst ska bli godkänd inom sin ras och bli införd i stamboken måste den uppfylla vissa krav på bland annat storlek och utseende samt härstamning. Avelsorganisationerna reglerar kraven för hästavel och för stamboken.
Hästskötsel [redigera]
En häst behöver daglig skötsel för god hälsa. En häst vid bra hälsa är pigg och vaken med bra hållning, glansig päls och den äter och dricker normalt. En häst som vilar på bakbenen är normalt men om hästen vilar på ett framben är det ofta tecken på hälta.
För att se till att hästen har en bra allmänhälsa har man dagliga rutiner runt hästens skötsel. Hit hör visitering, ryktning och mockning. När man visiterar hästen kollar man efter skador, svullnader eller sjukdomstecken hos hästen för att tidigt kunna upptäcka om det är något fel på hästen. Man måste också rykta hästen varje dag, så inte sand och annat lägger sig under sadeln eller annan utrustning och skaver. Rykten stimulerar även huden, ger hästen massage och vårdar pälsen så den blir blank och välmående. I karlederna ovanför hovarna kan smuts samlas och ge skavsår och inflammationer som kallas mugg eller rasp. Att ta pulsen och tempen på hästen regelbundet är även ett sätt att upptäcka om något inte är normalt med hästen. En vanlig häst har en normal kroppstemperatur på ca 38 grader och en puls på 35-42 slag i minuten i viloläge. Dessa värden är något högre hos föl.
En del hästägare väljer även att klippa sina hästar vintertid då vinterpälsen kan göra rengöringen mycket svårare. Utegående hästar bör då få ett täcke på sig som kompensering för den förlorade pälsen. En del mindre ponnyer och hästar som till exempel Islandshästen och Shetlandsponnyn får mycket kraftig vinterpäls, som kan vara obehagligt varm för ponnyn när den tränas eller står inne i stallet och då kan man klippa pälsen. Det finns många olika sorters klippningar som tillämpas på olika hästar efter vad de används till. Några exempel är helklippning då all päls klipps bort, även från huvud och ben, eller hunterklippning då allt hår utom vid sadelläget och på benen klipps bort. Detta är vanligt på hästar som rids mycket i jakt eller i skogen då håret på benen skyddar mot vassa grenar. Man kan även klippa enbart mage, bog och hals eller när man bara rakar den nedre delen av hästens kropp, från bakom öronen, ner över framsidan av halsen och nedre delen av hästens kropp och ben. (spårklippning). I skötsel ingår även trimning av till exempel klippning av man, hovskägg och svans, ryckning eller stubbning av manen och trimning av öronhåren. Hästarnas känselhår på mulen bör dock inte klippas då hästen använder dessa för att sålla bort skräp och främmande objekt i maten och för att känna sig fram.
Mockning är viktigt så att inte hovarna ruttnar och så att hästens box/spilta ser fräsch och fin ut. Hästens hovar vårdas var 6-8 vecka av hovslagare. Antingen skär man bara bort övervuxet horn, man verkar hästen, eller så skor man hästen så hovarna håller för mer slitage. En del hästar som inte arbetas mycket på hårt underlag eller raser med mycket hårda hovar kan gå utan skor. En del hästar behöver bara skor fram och kan gå barfota baktill. Hästar bör dock skos i de flesta fall då hästens fötter är relativt små gentemot kroppsstorleken och hovarna fungerar absorberande på stötar som sker när hästen sätter en fot i marken. Skorna bör även bytas om de sitter löst, om hästen har tappat en sko eller om hovarna börjar växa utanför skorna tidigare än 6-8 veckor.
Hästar är mycket uppmärksamma djur och man ska därför hantera dessa djur lugnt och med respekt. Men du ska inte låta hästen "bossa" över dig. Det är du som är bossen. Du ska självklart säga till hästen när den gjort fel, men slå den aldrig. Hästar lär sig snabbt ovanor och ibland är dessa svåra att bli av med. Om en häst någon gång blivit slagen eller misshandlad av människor finns det stor risk att denne har svårt att få förtroende för människor på nytt.
Veterinärvård [redigera]
Veterinären bör få undersöka hästen regelbundet även om inga synliga fel finns hos hästen. Då kan man upptäcka dolda skador eller sjukdomar tidigt. Vaccinering av hästen bör ske någon gång per år beroende på behov. Vanliga vaccinationer är stelkramp, hästinfluensa och botulism. Vaccination mot hästinfluensa är numera ett krav för att hästar ska få tävlas och för att få hästpass utfärdat om man vill föra hästen utomlands.
Hästar bör även avmaskas några gånger per år, oftast innan utsläpp för bete och under vintern. Avmaska kan man i regel göra själv men en veterinär kan hjälpa en med hur ofta och vilket medel som är bäst för hästen. Hästar bär naturligt på en stor mängd inälvsmaskar men det är när dessa blir för många som det kan vara farligt för hästen, även dödligt med svåra skador på inre organ.
Tänderna måste också hållas efter på hästen och då och då behöver de raspas. Hästens överkäke är bredare än dess underkäke. När hästen tuggar sliter den ner tänderna och eftersom käkarna är olika stora bildas vassa kanter på kindtändernas insida i underkäken. Detta kan göra att hästen får ont när den ska äta eller ridas. En hästtandläkare eller veterinär filar hästens tänder för att de ska hållas jämna.
Indelning av hästtyper [redigera]
Arabhästen och möjligen även den mindre ädla berberhästen betecknas som fullblodshästar, liksom deras ättling detengelska fullblodet, angloaraben och den turkmenska achaltekeern. Namnet står för en unik renhet i blodslinjerna som ingen annan hästras kan uppvisa. Kallblodshästar kallas de tunga arbetshästarna som främst utvecklats i Europa. Kombinationen fullblod och kallblod i olika proportioner ger varmblodshästar eller halvblodshästar. Fullblod och varmblod har vanligen långa ben och är slanka, medan kallbloden har större bröstdjup och kortare, tjockare ben än varmblod med samma mankhöjd. Med fullblod menar man i dagligt tal engelskt fullblod.
Ett annan indelning av de moderna hästtyperna är lätta hästar (ridhästar och körhästar) och tyngre arbetshästar. De lätta hästarna har två undergrupper - hästar och ponnyer. Som ponnyer räknas raser och typer som understiger 148 centimeter i mankhöjd, med undantag för vissa raser som kan understiga 148 cm men fortfarande räknas som häst ex Islandshästen.
Varmblod är den internationellt vedertagna beteckningen på alla hästraser som inte kan åsättas beteckningen fullblod, kallblod eller ponny. Halvblodshästar har en större andel kallblod i sig. I regel säger man även att fullbloden oftast har hetsigare temperament medan kallbloden är lugna och fogliga. Kombinationen ger varmbloden som är lätthanterliga men ändå atletiska.
Från Sverige kommer 2 av dagens godkända hästraser. En av dessa är Gotlandsrusset. Gotlandsrusset är en ponny på ca 120 till 130 cm i mankhöjd det är ett varmblod. Gotlandsrusset är en lätt och elegant liten ponny som är en perfekt barnhäst. Den används ibland som hopphäst. Men den är också en populär travhäst. Den travar så snabbt att den ofta används i travtävlingar. Den andra rasen är Nordsvensk häst. Den nordsvenska hästen är ca 150 till 160 cm i mankhöjd. Den Nordsvenska hästen är en relativt tung häst som framförallt används och användes till skogsbruket. Förr fanns också en ras från Sverige som hette Ölandshästen. Av ölandshästen fanns två typer en var i ungefär samma höjd som en islandshäst och den andra ungefär som en shetlandsponny. men nu har tyvärr dessa raser dött ut. Det finns människor som arbetar med att få tillbaka den större ölandshästen. Men den mindre sorten verkar näst intill omöjlig att avla fram igen.
Hästens gångarter [redigera]
De flesta hästraserna har enbart fyra naturliga gångarter: skritt, trav, galopp och fyrsprång (även kallad kapplöpningsgalopp). Det finns dock vissa hästraser som behärskar andra gångarter: passgång (även kallad flygande pass) och tölt hos bland annat islandshästen. Andra gångarter som finns hos en del amerikanska raser är: foxtrot,Animated Walk, flat foot walk, Rocking horse canter, paso (olika typer bland annat paso corto oh paso llano),sobreandando, Classic Fino, slowgait, Marcha, rack, flat foot walk, huachano, Pasitrote, Show pleasure och running walk.
De hästraser som har fler eller andra gångarter än skritt, trav och galopp brukar kallas "gaited" eller gångartshästar. För dessa arrangeras speciella tävlingar och uppvisningar, oftast genom respektive rasorganisation. Typiska gaitade hästraser är de amerikanska Tennessee walking horse och American saddlebred men många orientaliska hästar föds
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar